”Björnes magasin”-Björne, kossan Doris och Pippi Pelikan sitter bänkade på rad. Ovanför dem i det kala rummet flimrar två lysrör. Först undrar Angelika Prick var hon har hamnat, men sedan förstår hon: SVT Barns väntrum. Platsen där avdankade tv-figurer samlas för att glömmas bort.
”Men vad ska jag göra om jag inte är skuggjägare?!” utbrister hon med panik i rösten.
Väldigt många barn i Sverige skulle fråga detsamma. Scenen är från ett videoklipp taget från “förste skuggjägare” Angelika Pricks jakt på Sommarskuggan – den kattliknande vålnad som gäckat en hel barngeneration. Figuren introducerades i SVT:s “Sommarlov” 2016 och är numera en årlig tradition. Att följa vilken kändis som är ”årets sommarskugga” har blivit lägerelds-tv för Sveriges barnfamiljer (senast var det Mello-vinnaren Tusse Chiza). Angelika Prick, däremot, är alltid densamma. Vem är hon egentligen när hon inte är skuggjägare?
– Jag hoppar upp på bord, fäktas med legosvärd… Jag har två dueller!
Angelika har på sig en mantel, men det verkar inte vara några scenkläder. Vi träffas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm mitt emellan fackligt möte, träning och föreställning. I kväll väntar ännu ett framförande av ”Röde orm”, där hon spelar huvudrollen med samma namn. Pjäsen tolkar Frans G. Bengtssons klassiska bok från 1941 – men premissen för vikingasagan är lite annorlunda.
På stadsteaterns scen kretsar den runt ett gäng bibliotekarier som lajvar just ”Röde orm” efter att biblioteket har stängt. Publiken bjuds in till lajvet medan teaterensemblen bland annat krigar med toarullar, fäktas med moppar och förvandlar kontorsbord till vikingaskepp. Magnus Uggla spelar både Harald Blåtand och sig själv. “En sjövild show”, sammanfattade Dagens Nyheter efter premiären i april.
”Jag har inte sett en enda pjäs i Sverige med en svart kvinna i huvudrollen som inte handlar om hennes hudfärg. Nu händer det – och så spelar hon viking! Det är nånting med det, såklart.”
Just nu går Angelika Prick ofta till gymmet – ”Röde orm” är en ”väldigt fysisk insats”. Den kraftfulla vikingarollen är som gjord för henne. Som person utstrålar hon självklar pondus, pratar länge och tänker högt. I vårt samtal glider hon många gånger i väg i egna resonemang om teaterbranschens villkor, bibliotekens roll i samhället, extremhögerns framväxt, utvecklingen av AI…
Själv hade hon först svårt att se sig i rollen som stökig, rödskäggig viking med machokomplex, berättar hon.
– Om jag bara skulle läsa ”Röde orm” utan sammanhang, så hade jag aldrig tänkt att jag skulle spela honom. För mig har det varit helt underbart att dra på mig de skorna. Att hoppa runt och skrika, ha kort stubin, ta jättemycket plats och prata långsamt... Jag hoppas att kvinnor, eller andra som liknar mig, också kan tycka att det känns härligt.
I pjäsens början spelar hon en bibliotekarie från kulturhuset Fanfaren i Farsta. Hon njuter av sin rollfigurs övergång från leende bibliotekarie till dess totala antites i vikingahjälm.
– Jag försöker göra någon form av motsats och börja i en ganska sprallig, övertaggad och nervös person – en roll som kvinnor ofta är – för att sen gå över i en kontrast. Det tror jag alla skulle må bra av att göra. Som kvinna känner jag verkligen att man måste le hela tiden. Jävlar vad man ler! säger hon och fortsätter:
– Men det har varit väldigt svårt att spela fram allvaret – att skrika ”till Valhall!”, som att vi ska dö för det.
Att ”ta tillbaka” vikingatiden från ytterhögern är en uttalad vision från pjäsens regissör Alexander Mørk-Eidem. Även Angelika Prick beskriver castingen av henne själv – en svart kvinna – i huvudrollen som ett statement. Men det är inte okomplicerat. Flera gånger återkommer hon till teatervärldens vithetsnorm och vad det innebär att inte uppfylla den. Hon har kluvna känslor inför att allt hon gör kan politiseras, enbart på grund av hur hon ser ut.
Känsla av utanförskap
– Jag har inte sett en enda pjäs i Sverige med en svart kvinna i huvudrollen som inte handlar om hennes hudfärg. Nu händer det – och så spelar hon viking! Det är nånting med det, såklart.
Angelika låter nästan blasé när hon beskriver känslan av utanförskap. Men så är den också vardag. Teaterns traditioner och homogenitet är oundviklig och sitter bokstavligen i väggarna – omkring oss i rummet står bokhyllor fyllda med Schiller, Wilde och Strindberg.
– När man är skådespelare som blir rasifierad så får man oftast spela roller som berör ens hudfärg, eller så får man spela moderna grejer. Ju vitare sammanhang, desto oftare blir det biroller. I och med att jag är en sån minoritet så blir det en reaktion på något sätt, vad jag än gör, berättar Angelika Prick.
När hon växte upp i Lerum på 90-talet kände hon nästan ingen annan svart person. Kommunen var en vit urmedelklassmiljö där ett stort Moderaterna-M prydde Coop-huset i rondellen. Angelika drömde om att ha rakt hår.
I dag lyfter hon fram sin mamma som ett viktigt stöd. Hennes mamma föddes i Tanzania och var aldrig rädd för att berätta om rasism hemma.
– Jag såg verkligen inte ut som alla andra, och om jag inte hade haft min mamma som förebild så hade det nog varit tuffare. Både i livet och i teaterbranschen vill man vara den där huvudrollen. Ofta är det en vit person. Vissa personer passar in i den rollen, men hur kan vi göra för att förändra den?
En nyckelring föreställande Tanzanias flagga ligger bredvid Angelika på bordet. I det stora hela var uppväxten ”toppen”, understryker hon. I Lerum spelade hon handboll, hade många vänner och spelade teater i kommunens kulturskola. Hon medverkade i uppsättningar av ”Pelle Svanslös”, ”Den kaukasiska kritcirkeln”, och ”Leoparden utan fläckar” (iförd tofflor med tassar). Hon har fortfarande kontakt med teaterläraren Britt-Marie.
Röde Orm tur och retur
Det var också på kulturskolan som Angelika, tio år gammal, spelade sin första vikingaroll i ett julspel. I Lerums tidning den 8 december 1999 kunde man läsa:
”Under resan genom det gångna millenniet fick vi möta vikingarna när de kom hem efter en av sina många resor med trälar, vapen och dyrbara gåvor i lasten.”
På bilden vid texten syns åtta barn. Alla bär vikingahjälm, och alla tittar på Angelika. Hon står längst fram i mitten och höjer en dyrbar medalj mot himlen.
– Jag hade en replik. Jag kommer ihåg det så himla starkt: ”Kom trälar, så går vi!” Och 24 år senare spelar jag viking på stora scenen, säger Angelika Prick.
Det fanns inga alternativ – steget från Lerums kulturskola till Angeredsgymnasiets teaterlinje var självklart från början. Angelika minns det som att ”en ny värld öppnade sig” när hon för första gången fick träffa professionella skådespelare. Hon vågade söka in till scenskolan i Göteborg och började i en peppande, hybris-stinn teaterklass (”vi var som ett handbollslag, förutom att vi rökte och drack”).
– Min bror förklarade att bara en procent av alla som söker kommer in. Jag var en oerhört ambitiös och målinriktad person – jag ville verkligen lyckas och körde järnet. Jag gjorde allt man kunde göra och försökte vara modig, ta kontakt med folk, nätverka, berättar hon.
Under scenskoletiden spelade hon bland annat i den feministiska komediserien ”Full patte” på SVT. I serien figurerar hon i en nudistdräkt med hudfärgade underkläder, i fel hudfärg.
På scenskolan hade hon ett stort karriärmål: att få jobba på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Under praktiken på Göteborgs stadsteater tog hon mod till sig och frågade Anna Takanen, som skulle tillträda som Kulturhuset Stadsteaterns chef. ”Får jag följa med till Stockholm?” Det fick hon.
– Jag gick ner i spagat när jag fick jobbet, säger Angelika Prick.
”Man måste vara bjussig”
I dag är hon inne på sitt nionde år i teaterns ensemble, där hon spelat i uppsättningar som ”Våra drömmars stad”, ”Svindlande höjder” och ”Min fantastiska väninna”. Jobbet varvar hon med somrarna på SVT:s “Sommarlov”.
Sommarjobbet har utan tvekan förberett henne på de extrema scenerna i ”Röde orm”:
– Jag tror inte att alla skådespelare hade kunnat hoppa in i det här hur som helst. Man måste vara ganska bjussig. Om man ska stå där och döda en kanin som har ett förberett hål i magen, och göra det fullt ut… då måste man ändå vara generös!
Vikingen Angelika Prick är inte helt olik skuggjägaren, konstaterar hon. I ”Sommarlov” är hon van vid att prata direkt till sin publik, både på inspelningen och över länk. Även i ”Röde orm” bryter hon den fjärde väggen.
– Man säger ”hej och välkomna, nu ska vi lajva, vad pinsamt det blev...” Man är i nuet, precis som i ”Sommarlov”. Det är också viktigt i den här föreställningen att agera som att vi bara gör det i kväll. Det kommer också ganska många barn hit, säger hon och lägger till:
– Det är lite bättre studs i barnpubliken!
Hon har noterat ett par förändringar sedan premiären av ”Röde orm”. Publiken domineras till exempel inte av vita personer i samma utsträckning som för en månad sedan. Föreställningen genomsyras också av ett större allvar. Den långa debatten om sagoläsande dragqueens har kastat ett nytt ljus på scenen – i synnerhet på skådespelaren Carlos Romero Cruz, vars dragqueen-persona Carnita Molida utsågs till ”Årets drag 2021” av tidningen QX. Även hans roll i ”Röde orm” antyds vara en dragqueen, vilket publiken kan läsa in ”beroende på hur mycket erfarenhet man har”, säger Angelika Prick.
– Debatten har förändrats och blivit hårdare. Då blir det vi gör här viktigare och viktigare, även om det tolkas som en komedi. Allt handlar egentligen bara om att alla människor ska få vara som de är.
Pjäsen rymmer flera blinkningar till den pågående debatten. Till exempel används ett “stoppord” mellan bibliotekarierna när lajvet går för långt. Ordet är ”Mathias Andersson” – namnet på den SD-politiker som stoppade en sagostund med dragqueens i Trelleborg.
Även reaktionerna från publiken har förändrats.
– Carlos har en startreplik där han säger att han är sagostundsansvarig på biblioteket. I början var det inte så mycket reaktion på det, men nu får han alltid en spontanapplåd som avbryter hans replik. Föreställningen blir så mycket tyngre. Vi har stått i logen efteråt och bara gråtit, berättar Angelika Prick.
Simglasögon, generaldräkt och ”Korven”
I juni återvänder Angelika till ”Sommarlov”. I år har programmet temat ”Den stora tidsresan” och kommer att färdas mellan upplysningstiden, 1980-talet och medeltiden. Hur kommer det sig egentligen att hon, med en fin karriär på en av landets främsta scener, fortsätter att göra barn-tv?
Angelika förklarar att jobbet drillar henne i gränslöst skådespeleri, och kastar henne in i ocoola situationer. I rollen som ”förste skuggjägare Angelika Prick” bär hon oftast simglasögon, tillsammans med en sorts generaldräkt. Hon för dialoger med karaktären ”Korven” (en medskådespelare utklädd till korv med bröd) och har en återkommande oneliner: ”schmäkidäk".
Angelika Prick säger:
– När man går ut scenskolan tycker man att man är så cool. Sen fick jag jobb direkt på ”Sommarlov” och behövde bryta ner det… Till exempel i en scen där jag måste springa genom majsmjöl inför tvåtusen barn och vuxna. All skam har jag lämnat där. I dag skäms jag väldigt sällan över sceniska val på teaterscenen.
LÄS MER:Pettson och Findus kommer till Nääs i sommar
LÄS MER:Skadorna blev Olas väg till teatern
LÄS MER:Elvismuseet hotas av stängning efter hyreshöjning
