Cecilia Norbergs engagemang för barns rättigheter föddes i den egna ungdomen.
– Vi bodde i Yemen i omgångar och mina föräldrar arbetade på Rädda Barnens barnsjukhus där. Jag fick insyn i arbetet på sjukhuset, och fick bland annat tillsammans med min bror följa med vaccinationsteam upp i bergen, säger hon och fortsätter:
– Direkt när jag kom hem blev jag medlem och månadsgivare för Rädda Barnen.
Engagemanget fortsatte – och intensifierades. Gråbobon är idag ordförande för Rädda Barnen i Skaraborg och Södra Älvsborgs distrikt samt ledamot i styrelsen för Lerumsavdelningen.
Ministern var med
Förra veckan var hon i Genève för att vara med när Sveriges arbete med barnkonventionen skulle granskas av FN:s barnrättskommitté. Det var en ordentlig granskning som skedde under två dagar, med mängder av frågor och följdfrågor. På plats var socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönwall, Moderaterna, och andra representanter från regeringen.
– Det var oerhört positivt att socialtjänstministern var med. Det var första gången en minister svarade för Sverige, vilket visar att man tar granskningen på allvar. Jag upplevde henne som mycket seriös, hängiven och kunnig, konstaterar Cecilia Norberg.
På plats var alltså även representanter från civilsamhället, bland annat från Rädda Barnen, Unicef och Bris. Och efter granskningen bjöd socialtjänstministern in deltagarna till ett samtal.
Cecilia Norberg berättar varmt om en rapport som barn och ungdomar i Rädda Barnen har gjort inför granskningen. Rapporten bygger på berättelser från 120 barn i åldrarna 5-17 år, som delar med sig av upplevelser av diskriminering, våld i hemmet och flykt. De berättar också att barnen sällan blir lyssnade på i frågor och beslut som rör deras liv. Rapporten innehåller enbart barnens röster, utan vuxnas analyser och tolkningar.
Hon blev ledsen
Några unga tjejer, som hade sammanställt undersökningen, åkte till FN för att presentera slutsatserna i höstas. Och de åkte även med nu.
– Jag fick tyvärr själv se hur dessa fina flickor blev behandlade i tullen i Sverige, Tyskland och Schweiz. De såg ut som vilka ungdomar som helst men hade slöjor över huvudet men inte över ansiktet. Och när vi kom till tullkontrollen togs de in och undersöktes. Det gjordes trots att de inte hade på sig någon metall eller något sådant som markerade när de gick igenom kontrollen. Och trots att vi var två vuxna följeslagare från Rädda Barnen.
– Jag såg hur tjejerna påverkades, de gick från att vara glada och stolta över att ha gjort ett arbete som självaste FN lyssnade på, till att sjunka samman litegrann. Så ledsamt, säger Cecilia med en tår rinnande nerför kinden.
För alla barn
Hon hoppas innerligt att det blir bättre – för alla barn. Och resan till FN:s högkvarter blev en positiv upplevelse.
– Det var tydligt att barnrättsfrågorna togs på stort allvar. Och jag tycker också att det var tydligt att kommittén hade lyssnat på vad barnen själva hade kommit fram till i sin rapport. Det var väldigt bra, säger hon med ett leende och fortsätter:
– Det var även tydligt att Sverige gör ett bra arbete, men också att det finns mycket som behöver förbättras. Återkommande frågor var ”var är barnens röst?” och ”vad är barnens bästa?”. Man tryckte på barns klagorätt och bättre utbildning om barns rättigheter för alla som jobbar med barn.
Vad tycker du om upplevelsen på FN?
– Den var fantastisk. Jag tyckte att det var väldigt fint att se vilken otrolig organisation FN är. Stämningen var bra, det var respektfullt samtidigt som det var proffsigt.
Barnrättkommitténs svar och rekommendationer till Sverige ska meddelas i början av februari.
