Felicia började må dåligt redan när hon gick på mellanstadiet.
– När jag tittar på teckningar som jag målade av mig själv på den tiden är jag alltid ledsen på bilderna, säger hon.
När det var många unga tjejer som skar sig började Felicia också göra det, då var hon 11 år. De andra slutade men hon fortsatte.
Varför tror du att du gjorde det?
– Jag tror att det började som ett rop på hjälp, svarar hon och fortsätter:
– Jag har fått frågan om jag ångrar att jag har skurit mig, men det hjälper inte mig att ångra det.
Fanns där vad som än hände
När hon var 16 år mådde hon oerhört dåligt och var självmordsbenägen. Hon hade alltid varit nära sin mamma och nu blev de ännu närmare varandra.
– Det var alltid okej att vara ledsen och arg med henne, säger Felicia.
Johanna inflikar:
– Det finns inget som gör så ont som när ett barn inte vill leva längre. Jag har gett henne livet men hon ville inte ha det längre.
– Under den tiden var vi alltid tillsammans. Och när ångesten tog som starkast tag om henne höll jag fast henne och lovade att jag inte kommer backa en sekund, att jag alltid skulle finnas där för henne vad som än hände.
Försökte bryta mönster
Felicia gjorde två försök att ta sitt liv och planerade sin egen begravning. Hon fick mediciner och var starkt medicinerad under en period.
– Sedan valde jag att trappa ner medicinerna själv. Jag har väldigt mycket starka känslor men med medicinerna hade jag inte det, utan var bara mittemellan. Att trappa ner själv är inget jag skulle rekommendera någon, men det var det jag gjorde.
Hon fick också veta att en p-stav kan göra att man blir nedstämd så hon tog ut den.
Samtidigt gjorde mor och dotter så mycket de kunde tillsammans hemma.
– Jag ville få Felicia att bryta mönster så vi gick på promenader och jag såg till att hon fick i sig ordentligt med bra mat. När jag sedan var tvungen att börja jobba igen fanns inget annat alternativ än att ta med henne, jag arbetade på Lammet och bonden och Felicia hjälpte till, och fick betalt för sitt arbete, säger Johanna.
Felicia ler mot henne och inflikar:
– Och vilket tungt arbete det var.
Johanna konstaterar:
– Jo, men där fick du känna att du behövdes och att du gjorde ett bra arbete.
Felicia instämmer. Hon berättar att hon trivdes jättebra med kompisarna i skolan men att hon inte skulle klara av att få godkänt i alla ämnen, och då struntade hon i att försöka. Skolan, som den ser ut idag, passade inte henne.
Hennes pappa begick självmord
Mitt under kaoset, ett år innan Felicia gjorde sitt första självmordsförsök, tog Johannas pappa sitt liv. Det hände helt plötsligt. Ingen anade någonting.
– Jag önskar att jag hade vetat hur dåligt han mådde, men han berättade inte för någon.
Johannas pappa hade innan dess sagt till henne att hon skulle flytta till Lerum, där farmodern fanns.
– Hon var min klippa under den tiden. Jag tror att han visste vad han skulle göra och ville att jag skulle vara nära henne så att vi kunde stötta varandra.
Hon konstaterar att även om det var en fruktansvärd händelse så innebar pappans självmord att hon hade mer verktyg för att hjälpa Felicia.
Pojkvän, lägenhet och jobb
Idag är Felicia, som fyller 20 år i år, glad över att leva.
När vände det?
– Vet inte helt säkert men jag tror att det var när jag såg fram emot att göra saker, kommer till exempel ihåg att jag sa att jag ville bli Ica-handlare. När det var som värst såg jag inte fram emot någonting.
Stegen mot att må helt bra var många, och ibland små och ibland stora. Nu bor hon tillsammans med sin pojkvän i en egen lägenhet och hon har ett fast jobb i en livsmedelsbutik.
Vad betydde din mamma under den här perioden?
– Oerhört mycket. Jag hade inte levt om jag inte hade henne.
Varför vill du berätta din historia nu?
– För att säga att det blir bättre. När man mår dåligt vill man inte höra det, men det blir bättre.
Johanna Hartman vill arbeta för att minska antalet självmord och arrangerar därför en suicidpreventionsdag på Bagges Torg nu på lördag den 9 september. Där kommer hon berätta om det hon har varit med om.
Till dig som har självmordstankar
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.
Jourhavande präst, tillgänglig nattetid. Ring 112 och be att få tala med jourhavande präst.
Giftinformationscentralen, 010-45 66 700, dygnet runt.
Självmordslinjen, tillgänglig via chatt och telefon 90 101 dygnet runt, varje dag.
Bris: Telefon: 116 111. För den som är under 18 år och vill prata med en kurator. Telefonen är alltid öppen - även på natten. Du behöver inte säga vem du är och samtalet kostar ingenting.
Om du har självmordstankar ska du inte hålla det för dig själv, utan då behöver du söka hjälp. Prata med någon du har förtroende för, kontakta en stödlinje eller sök hjälp i vården. Det är vanligt att tänka på självmord som en utväg, men de flesta agerar inte på sina tankar. Självmordstankar ska alltid tas på allvar, oavsett vad som orsakar dem. Oftast vill man egentligen inte dö, utan behöver hjälp med att orka leva.
Källa: mind.se och 1177.se
LÄS MER:Företagaren och tonåringen – en fin och oväntad vänskap
LÄS MER:Ridklubbchef med högtravande planer – vill få fler att rida
LÄS MER:Ny mottagning för unga män från Lerum öppnar i Alingsås
